Janine

idag tänkte jag berätta lite om männen i mitt liv.. dom kommer väl antagligen hatta mig efter att ja skriver om dom men jag kommer göra d iallafall.. männen i mitt liv är alla riktiga skit högar riktiga svin, svikare o lögnare. men ändå älskar jag dom det är konstigt men sant... vi börjar me min far... han knarkade praktiskt taget bort hela min uppväxt fast det fattade man inte när man var liten man trodde bara att han inte ville veta av mig att han skämdes över mig, att jag kanske inte var dottern som han hade önskat sig... jag träffade honom 2 gånger om året det  var på min och min systers födelsedag, tills jag fyllde 10-11 eller nått sånt då jag bad honom fara o flyga o hoppades på att jag aldrig skulle behöva se eller prata me honom mer jag hatade honom verkligen... varför kunde han inte vara som andras pappor, åka o göra roliga saker eller bara att ja kunde få krypa upp i hans knä i soffan o bara få vara pappas flicka, men så var aldrig fallet,, aldrig krypa upp i knät aldrig torkade han tårar, aldrig fanns han när jag behövde honom, när jag var 13 fick ja reda på sanningen. min pappa var en missbrukare en knarkare. en knarkare för mig var en sån som bodde på gatan hade smutsiga kläder luktade illa o hade alla sjukdomar du kan tänka dej utan en tand i käften. men pappa hade ju faktiskt någonstans att bo han hade en husvagn 10 min me bil ifrån oss (bara det tog hårt att han inte kunde anstränga sig mer än så) han hade väl kläder o han luktade inte så illa... o sjukdomar hade han nog inte, inte mer än dom som man automatiskt får o han har tänderna kvar. tiden gick o jag hatade honom för att han var missbrukare o jag skämdes nått så enormt... förstår ni pinsamt o ha en sån pappa vem skulle vilja vara med mig. jätte löjligt jag vet. men under den här tiden träffade mamma en kille som skulle ha ett stort inflytande på mitt liv. micke hette han o han blev min "nya pappa" alla gillade honom för han var ju så snäll o så rolig. men även han var missbrukare han åkte på sina turer vart borta i 2 månader o var ren i ett halv år åkte 1 månad kom tillbaka 4 månader o var ren. sen på de jobbade han dygnet runt så han var inte alltid på strålade humör. han lovade grön himmel o blåa skogar.. han kunde köpa vad som helst till oss barn d kunde komma hem crossar ny tv o datorer ja praktiskt tager nästan vad vi ville. det vi inte förstod då var ju att han bara försökte köpa vår kärlek... vilket han inte behövde göra för vi älskade honom ändå o kommer alltid göra... men till slut lärde vi oss att han försökte köpa oss så vi kunde be om vad som helst till slut ,helst plötsligt behövde ja pengar till nya kläder. mina systrar ville ha tv spel eller barbies... våra vänner var så avundsjuk på oss för att vi nästa alltid fick vad vi ville ha... men samtidigt såg dom aldrig det som vi behövde gå igenom. o dom visste inte varför vi fick allting vi ville ha... men så e d så här  oxå, alla då menar jag ALLA förhållande har sina fel o brister spelar ingen roll va d handlar om kan handla om husdjuren, pengar, barnen, maten vad som helst... i vårt fal handlade det om att mamma hotade att lämna micke om han inte la av me drogerna eller alkoholen och det gillade han inte... alkoholen var nog värst för oss för d var då han blev aggressiv.. han skadade aldrig oss men han kunde kasta saker i vägen slå söder saker o hota... han skrek dumma saker o skulle lämna oss o aldrig komma tillbaka.. det gick alltid en vecka eller 2 innan han kom krypandes på knä o bad om förlåtelse o lovade att aldrig knarka eller dricka igen.. o gång på gång går man på det... o aldrig lär man sig att en missbrukare är en missbrukare... dom som vet hur d är att leva me en missbrukare vet att allting dom säger är lögner dom håller aldrig vad dom lovar o bestämmer man en tid kl4 ska man var glad om dom ens dyker upp samma vecka... o missbrukare e aldrig sämre än någon annan micke kunde gärna klanka ner på min pappa för att han tyckte att han var bättre för han bodde iallafall med oss han hade ju tagit på sig pappa rollen o han ville umgås me oss när han väl hade tid vill säga... så visst d gjorde ont att man trodde att pappa inte ville vara me oss o att jag faktiskt hade bett honom fara o flyga gjorde inte saken bättre, jag hade ju jätte dåligt samvete o ja mådde riktigt dåligt för det men det är ja för stolt för att erkänna... en dag så hände det faktiskt 4-5 år senare min pappa ringer till mig... ja svarar - sandra - hej d e kjelle, din pappa!... jag trodde att ja skulle tuppa av fick en stor klump i magen o d gjorde ont i hjärtat... men så säger han - ja ville bara säga att jag älskar dej... var av att vi har lagt på så springer jag till mamma o e så glad o ja gråter o ja får inte fram ett ord o mamma försöker verkligen får ur mig va d e som har hänt d ända jag får fram är - mamma han älskar mig han sa att han älskar mig förstår du... o mamma fattar ingenting - sandra vem älskar dej - pappa han älskar mig... jag kände verkligen hur stenar ramlar av mitt hjärta...
pappa lovade iallafall att han skulle göra ett försök att bli nykter, så han la in sig själv o tog tag i sitt liv fick lägenhet och jobb... jag bodde till o med hos honom ett par månader men vi går inte ihop vi e för lika... idag pluggar han till fastighetsskötare eller egentligen till nånting som är mer avancerat men ja kommer inte ihåg va d hette... civil ingenjör kanske d var... idag är jag väldigt stolt över min pappa att han lyckade ta tag i sitt liv, lyckades me filmen, och att han nu faktiskt försöker bli nånting.. ja vill inte att han ska underskattas för han är en av som smartaste människorna ja känner bara att han var så korkad att han inte utnyttjade det. kanske därför jag själv inte alltid vågar gå hela vägen ut... folk frågar om ja inte har fått men för livet jo de klart ja litar inte på folk o jag släpper inte in som i mitt liv o ja jag är rädd för att bli sårad igen o igen o igen.. men samtidigt så e d någonting jag måste jobba bort själv ja kan inte skylla det på andra hela livet...  och jag har lärt mig att det spelar egentligen ingen roll vad du har för föräldrar eller vilken familje situation du har  d är aldrig dina föräldrars fel om du känner att du inte har lyckat i livet. ta tag i problemet i stället.. ja vet att ja gärna skyllde på mina "pappor" om d gick dåligt i skolan vilken är helt för att det är verkligen inte deras fel att jag var lat. men visst har dom skadat min hjärna me andra saker, som relationer eller tillit till någon.
jag vet att ja bara skulle prata om männen idag men ja måste bara tacka min underbara mamma för att hon alltid ställde upp o alltid var stark... ja vet att d kan låta som att dom fick komma o gå som det ville men så var det verkligen inte.. vi har alltid haft regler som hon har varit jätte sträng på när d gäller papporna.. o d e att skulle som vara i närheten av oss så vara man nykter så var de bara annars fick d va bra.. om d så skulle ta 1 år för som att var nykter i 3 dagar så fick dom inte under några som helst omständigheter komma hem till oss förrän dom var nyktra... finns då mkt mer att berätta eftersom d finns mer puckon i mitt liv, men nu e jag för trött så d får bli en annan dag...

d sista jag vill säga för dagen är : pappa jag vet att du kanske kommer ta det hela på fel sett o inte förstår att jag är stolt över dej idag... jag har bara en önskan från dej nu. ja vill att vi lär känna varandra igen som far o dotter... d kanske inte går på en sekund men om du vill kämpa me mig så kommer ja låta dej komma in i mitt liv o få se den verkliga mig. för jag älskar dej o jag vet att ja e för stor för att krypa upp i ditt knä i soffan men det hade varit mysigt... någon dag kanske d e du som får torka bort mina tårar eller ge mig goda råd.. stötta mig när jag behöver dej.. eller kanske bara snacka i telefon ibland o kolla läget? jag vet att rom inte byggdes på en natt men hjälps vi åt så kan vi lyckas... e d inte dags nu? ÄLSKAR DEJ pappsen även fast du e knäpp!